Ann Hallström _ Det är en frånvaro av steg som knastrar

Wahlström & Widstrand

På bokomslaget till Ann Hallströms diktsamling Det är en frånvaro av steg som knastrar går en snigel fram över titeln och täcker ordet ”frånvaro”. Efter snigeln löper ett glansigt spår. Det är ett ganska så oestetiskt omslag som närmar sig gladporren i sin revymässiga anspelning på kvinnlig kåthet. Rent litterärt löper associationerna i en given bana från exempelvis den franska filosofen Hélène Cixous kvinna som skriver med kroppen, till den poetiska genre som fått epitetet ”kvinnlig” och som anspelar på det sexuella i skriv- och läsakten. Det är mitt första simpla intryck när jag får boken i min hand.

Men när jag läst igenom Hallströms dikter har det gamla snigelspåret fyllts i med ny kraft och fått en egen struktur. Hallström imponerar med sin estetiska säkerhet. Hon tycks inte darra på handen en enda gång.

Det börjar med korta berättande stycken, som är ganska tråkiga i sin avskalade effektivitet. Utgångspunkten är ett möte mellan ett jag och en doktor i paleontologi. En vetenskaplig rapport ska skrivas. Diktjaget förför doktorn, en inte särskilt kärleksfull relation inleds. Emellanåt dyker en man med ålar upp, som mer tycks vara kopplad till entydigt begär.

Man förstår att diktjagets identitet sätts i gungning genom relationen till dessa män, om det inte är en och samma. Eller snarare sätts allas jag ur spel. I takt med att den vetenskapliga rapporten sväller blir jaget alltmer underkastat djurlik och den viktige doktorn mer och mer infantil och amöbalik. Det är en farlig lek som får konsekvenser för språket, vars normala syntax bryts upp och ömsom bildar rasande ordansamlingar ­– det är bitvis en stenhård rytmik i dessa partier – och ömsom låter ord och fraser ligga spridda över sidorna som ensamma signalerande meddelanden. Saklighet blandas med kaos. Kausalitet varvas med brott.

Stundtals närmar det sig den bästa sortens poetiska schlager: ”och i mina händers tysta klang av fukt/ rymmer saltets nätta korn och missuppfattning”. Eller komik: ”Doktorn grips av oro. Jag tror bestämt att han är pryd”. Eller prosaisk effektivitet: ”Doktorn sitter på sin vanliga plats. I hans knä ligger en sax. Jag får lust att leka.”

Jag vet inte om det beror på att här både förekommer harar, rådjur och vetenskapliga refränger (hjärnoperationer, nervbanor och ”Långsam avsättning av slam och rikligt organiskt material i ett stillastående har bildat ett mörkskiffer”) men den växande äckelfascinationen inför materien leder mina tankar till Aase Bergs poesi. Likaså gör den stundtals utsuddade gränsen mellan jag och materia, mellan bild och verklighet. En sak som jag tycker mig läsa ur Hallströms dikter är att trots de tydliga övergreppen (mot människa/materia/djur) så underbygger det vetenskapliga objektet möjligheten till avspegling genom att skapa (språkligt) kaos. Doktorn kan trots allt inte spegla sig i sitt verk.

Materien flyr undan, vägrar inordnas. Det är ganska uppfriskande. Tunga ämnen som av Hallström behandlas spefullt, naket och svalkande osentimentalt. Det är ingen dålig början på ett författarskap.

Viktoria Jäderling
Göteborgs-Posten, 17/8-2000