Anja Snellman _ Rädslans geografi

Översättning Camilla Frostell
Norstedts

Den finländska författaren Anja Snellmans andra bok på svenska, tegelstensromanen Rädslans geografi, är rik, kompromisslös, förbryllande och stundtals något irriterande. En akademisk grupp av sju radikala feminister som i gammaltestamentlig anda torterar och mördar sex stycken prototyper för manliga svin? Vad vill det säga? I Finland väckte Pelon maantiede (1995) genast en debatt som kom att cirkulera kring trovärdighetsfrågor och intertextualitet. Är det realistiskt att kvinnor mördar och torterar? Får man citera och parafrasera på ett så självsvåldigt sätt som Snellman (då Kauranen) gör? Kvinnornas samtal liknar skruvade kulturvetenskapliga tankesmedjor där det plockas friskt från historiska och nutida tänkare, alltifrån från Ernst Kretschmer till Julia Kristeva. Själva titeln ”Rädslans geografi” är hämtad från den finska kulturgeografen Hille Koskela. Så blandas fakta och fiktion där den realistiska Helsingforsrekvisitan och historiska inramningen indikerar att den fasaväckande berättelsen är fullt möjlig – och varför skulle den inte vara det?

”Allting måste genomlevas två gånger, först i Ställföreträdandets form, utan att man förstår, sedan Egentligen, då man förstår och i och med detta även inser att det som varit aldrig går att reparera eller återfå”, säger det kvinnliga jaget, Lyyra. Handlingen är således kluven och löper tydligt framåt i de två välbekanta men gäckande dimensionerna rummet och tiden.

De sju kvinnorna ger sig ut i Helsingfors mörkaste jaktmarker (parkerna, porrklubbarna) för att rita en rädslans karta, parallellt med att Lyyra ritar upp sina mörka minnen från uppväxten i 60- och 70-talens Finland. Hennes upplevelser vittnar om barnets rädsla och utsatthet i ett starkt reglerat samhälle, det som drivs fram i den sociala ingenjörskonstens anda, där inga luckor får finnas, inga oskarpa gränser, ingen språklöshet. Flickan Lyyra går med en kvävande och skuldbelagd längtan inom sig att överträda gränsen, att tillhöra något annat, något bortom denna värld av prestation och förbud.

Överträdelsen sker slutligen i mötet med kvinnorna på Midnattsinstitutet, som driver konsekvenserna av manssamhället till sin yttersta spets. Deras feminism går i låghetens tecken – en destruktionsfeminism med ”en mörk stank av förruttnelse”, vars kärnmotivering är att teorin måste övergå i ”orimlighet och offer för att kunna säga något om orimlighet och offer”. Snellman tecknar så en kristalliserad antagonism mellan könen präglad av sex, våld och död.

Snellmans första bok på svenska, den självbiografiska Hudens tid (1999), var en eftertänksam berättelse om en dotters förhållande till sin döende mamma. Den kan tyckas väsensskild från Rädslans geografi, men motiviskt liknar de varandra, såsom utforskandet av en kvinnovärld, brottandet med fadersfiguren och sorgen över en förlorad gemenskap. I Hudens tid handlade det om en oäkta syster som lämnats bort och hållits hemlig för sina syskon. I Rädslans geografi har Lyyra förlorat sin tvillingbror vid födseln och hennes längtan efter en symbiotisk självbespeglande gemenskap ser jag som ett av romanens mest laddade teman.

Kristevas språkanalytiska och psykoanalytiska teorier spelar en explicit roll i midnattsinstitutskvinnornas världsuppfattning, vilket i mitt tycke alltför tydligt flaggar för en sådan läsning. Samtidigt är det intressant att läsa Lyyras gemenskap med kvinnorna (som får henne att minnas moderns hud) som en regressiv upplevelse av modern – den närande och tärande symbiosen ur vilken subjektet föds. Sålunda kan även morden på männen läsas allegoriskt: ”Det gäller att närma sig det låga som om det var en bild”, säger Maaru, feministernas mystiska ledare, och låter Lyyras barndomsfantasier om fadermord gå i uppfyllelse. Berättelsen är över, likaså det psykoanalytiska arbetet och Lyyra kan gå vidare

Snellman låter ibland formuleringsivern styra vilket gör att delar av Rädslans geografi är språkligt överlastade. Men den vinner ändå stort eftersom den väcker så många funderingar – om könet, människan, kulturen och inte minst litteraturen. I det orimliga kan vi läsa oss själva.

Viktoria Jäderling
Göteborgs-Posten, 7/2-2000