Andrew O’Hagan _ Våra fäders hus

Översättning Rebecca Alsberg
Wahlström & Widstrand

Andrew O’Hagans roman Våra fäders hus är ingen vanlig debut. Redan den grandiost klingande titeln, Our fathers, vittnar om att detta: På 278 späckade sidor får man ta del av så många storslagna känslor, skotska livsöden och generationsled att man blir alldeles matt. Här finner man en nyckelscen på var och varannan sida. Det är en osedvanligt ambitiöst anlagd roman och den har fått uppmärksamhet därefter, kritikerhyllad och nominerad till förra årets Bookerpris. Andrew O’Hagan (född 1968) är annars en av det kulturella Storbritanniens unga talanger; journalist på The Guardian och Daily Telegraph, medarbetare i Granta och London Review of Books, samt manusskrivare för både radio och TV.

1996 utkom den uppmärksammade The missing, en reportagebok som handlade om verkliga fall av försvinnanden – både brutala sådana och mer gåtfulla. O’Hagan vävde i den in sin egen arbetarklassuppväxt i ett bostadsområde i Ayrshire utanför Glasgow under tidigt 70-tal. Lyhört och personligt resonerade han kring försvinnandets dimensioner som emblematiska för det moderna livets anonymitet och de offentliga systemens sönderfall.

Även Våra fäders hus fokuserar denna modernitet på glid och handlar om de fundamentala försvinnanden som präglar vår tids gång. Den utspelar sig också till största delen i Ayrshire och Glasgow. Berättaren, Jamie Bawn, en man i trettiofem årsåldern är på väg hem till Skottland efter tio års bortavaro i England. Det är farfadern, 60- och 70-talens store byggherre Hugh Bawn, som kallar vid sin dödsbädd.

Återvändanden, och rumsliga förflyttningar i allmänhet, fungerar ofta som goda katalysatorer för minnet. Här resulterar det i en rekapitulation som sträcker sig längre tillbaka i tiden och som tar sig fram i svindlande pendelrörelser mellan mikro- och makronivåer; det handlar om Skottland, om städernas framväxt, om socialistisk-utopisk bostadspolitik, om arbetarklassen, suffragetter, om fäder, nationshjältar, suputer, misshandlade mödrar, vanartiga pojkar, söndertrasade familjerelationer… Lägg till en fem sidor lång notapparat i slutet av den svenska utgåvan som förklarar alla citat ur och anspelningar på skotsk litteratur och historia.

De fyra generationerna av familjen Bawn speglar ett samtidigt stolt traditionstyngt och föränderligt Skottland. I handlingens hjärta står Hugh Bawn, den sociala ingenjören, bostadsidealisten, framstegsikonen vars favoritljud är ”metall mot metall”. Det är efterkrigsberättelsen om bostäderna på höjden – punkthus och höghus, moderna bostäder med hiss, centralvärme och rimliga hyror – som slutar i det inkörda spåret av billiga kompromisser, asbest, fallfärdiga hus, alienation, slum och klassklyftor. O’Hagan har gjort symboliken tydlig när han illustrerar klyftan mellan generationerna och historielösheten som den skapar. Jamie har nämligen under sin tid i England skaffat sig en specifik roll i det historiska dramat: expert på sprängning av de idag odugliga husen som Hugh levde för att bygga. Så blir mötet mellan Hugh och Jamie ett försoningens möte mellan historia och nu, banden ihopknutna, kontinuiteten återställd… eller?  Berättelsen mynnar snarare ut i en förvirrande blandning av förstämning och sentimental hyllning.

Det är som om moderniteten i O’Hagans version inkarnerats i en försupen, storkäftad och slagen fadersgestalt. Det moderna har blivit ack så gammalt. Och detta är ett tema som man hade önskat att O’Hagan nystat lite mer i istället för att vara så upptagen med att springa efter den stora romanen. För det handlar inte bara om farfadern, utan även om Jamies egen pappa, den snarstuckne och misantropiske alkoholisten som trasar sönder familjen. ”Våra fäder var ämnade för sorg. Det förstod jag nu”, säger Jamie. Man kan läsa in ett och ett annat oidipalt mönster i Jamies sprängningar av fädernas hus, och vill man gå ett steg längre – en veritabel kastration av ett patriarkat, i vars efterdyningar männen vilsna vandrar omkring liksom i Susan Faludis senaste bok Stiffed. The betrayal of the modern man. För hur ska man annars se dessa skröpliga män på puben som befolkar O’Hagans roman?

Andrew O’Hagan är en frenetisk berättare och kanske är det hans journalistiska bakgrund som präglar textens redogörelsemani och förklaringsnoja. Inte sällan suckar jag över allt som O’Hagan lyckas klämma in på ett lite duktigt sätt: den utdöende gaeliskan, konflikten mellan England och Skottland, alkoholism, katolicism m.m. Behjärtansvärda ämnen, men med dem upphör gestaltningen.

Samtidigt som det ju visar att O’Hagan har gott om stoff för ett helt författarskap. Det är ofta nyanserat och virtuost, samtidigt som det finns ett missprydande retoriskt drag i romankonstruktionen. Våra fäders hus påminner inte så lite om en politisk biografi och jag är fortfarande inte säker på vad som är syftet med den – att slita av fäderna deras glorior eller lägga dem till rätta igen?

Viktoria Jäderling
Allt om böcker,  nr 2/2000