Postkolonialism – en färskvara?

När en betydelsefull teoretisk innovation gör sig hemmastadd och etableras på universiteten förlorar den ofta sin sprängkraft. Särskilt om den bygger på krångliga sammansättningar och undflyende abstraktioner. Hur många hörde inte en gång klagovisan: Vad betyder postmodernism egentligen? Bland annat fick man veta att det bara var ett akademiskt ”modeord” och för vissa är ”mode” det värsta skällsord man kan säga i akademiska sammanhang. Akademiska trender följer samma logik som vilka trender som helst. De präglas av positioneringarna utanför/innanför och det är väl lika osjälvständigt att följa en inriktning som att ställa sig utanför, bara för att den är mode? Även de som en gång anammat en ny teori påverkas av ordet ”mode” och måste snabbt lämna det sjunkande skeppet för att inte riskera ta ett begrepp i sin mun dagen efter dess bäst-före-datum. Så blir de teoretiska begreppen färskvaror. Det vill säga begreppen kasseras men de modifierade teorierna lever vidare i annan skepnad. Och kanske är det gott så.

Det kommer jag att tänka på efter att ha lyssnat på några föreläsningar om postkolonial teori på Södra Teatern och ABF i Stockholm. Föreläsningserien heter ”Svindlande färder” och huvudarrangören kulturföreningen Diggante har gjort ett suveränt jobb att få dit såväl svenska som internationellt kända föreläsare. Det svårfångade begreppet ”postkolonialism” har här synats från alla möjliga vinklar – även de kritiskt reflekterande. Det har handlat om den anti-rasistiska rörelsen négritude; om den västerländska feminismens komplicerade förhållande till kvinnor i tredje världen; om den postkolonialistiske portalgestalten och algeriske frihetskämpen Frantz Fanon; och om hur man läser litteratur postkolonialt.

Ämnet rör sig på bredden eftersom det handlar om ett problemkomplex som i grunden påverkat vår värld och bilden av densamma. Det spretar och söker, snarare än drar upp raka linjer mot ett entydigt mål. Troligtvis är det en av orsakerna till att postkolonialismen tenderar att missförstås, förvrängas och banaliseras.

Det man blir varse är att postkolonialismen liksom andra post-diskurser rymmer ofrånkomliga tvetydigheter. Det gör att man i en generaliserande artikel gärna sätter det mesta inom citationstecken för att signalera att ”jag” säger detta ”här” och ”nu” – men från en annan vinkel ser det helt annorlunda ut. Om man inte ser upp så kan man lätt begrava sig i en förvirrande och i längden okreativ tankeexercis om den egna utgångspunkten. Vem representerar jag som kvinna, vit, europé – egentligen?

Postkolonialismen riktar kritik mot såväl västerlandets metafysiska idétradition som dess eurocentriska kultursyn. Den laborerar med ett flertal kritiska metoder som poststrukturalism, psykoanalys och maktanalys i Foucaults tappning. Språket blir här en springande punkt vad gäller det postkoloniala tillståndets tvetydigheter. Kolonialismen har en gång för alla gjort engelska och franska till transnationella världsspråk. De postkoloniala idéerna måste sålunda passeras genom de koloniala huvudspråken som därmed blir både medel och tvångströja. Hade de varit skrivna på bengali hade de inte vunnit någon global spridning och inte heller kvalat in på de prestigefyllda universiteten i USA. Det här är något som hotar begreppets trovärdighet, och öppnar dörren för kritik av arten ”postkolonialism är ett modebegrepp som bara rör oss i väst” eller ”det har blivit politiskt korrekt med postkolonialism”. Man kan kanske säga att en slags positioneringspanik uppstår.

Det här dilemmat illustrerades på Södra Teatern i Eugene Eoyangs föreläsning som framför allt behandlade det postkoloniala tillståndets oundvikliga ironier, så kallade ”subject ironies”. Eoyang är kines-amerikan, professor i comparative literature och verksam vid universitet i Hong Kong och USA. Hans föredrag präglades av en typisk förvirrande ambivalens. De postkoloniala teoretikerna har blivit både cyniska och politiskt korrekta, menade han, samtidigt som han byggde upp sitt resonemang med hjälp av central postkolonial kulturkritik. Hur ska man nu förstå det här?

Riktigt klok blir man aldrig, vilket nog är ett tecken på att de teoretiska resonemangen snurrat några varv för många. Eoyang tycks mena att den postkoloniala diskursen varit viktig, men att den nått sin egen gräns – i slutändan kommer det ändå alltid att handla om det hegemoniska i språket själv. Varje språk är oundvikligen chauvinistiskt och dikterar sitt eget slutna självrefererande system, menar han. Det bär på en egen tankestruktur med dolda fördomar, vilket gör att en postkolonial analys som genomförs på två språk – som dessutom är de koloniala – implicerar en ohållbar och förödande motsägelsefullhet. Att bekämpa sin förtryckare är på så vis detsamma som att spela honom i händerna. Den anti-koloniala världens största fiende är därmed språken franska och engelska och de kulturella diskurser som dessa språk oundvikligen bär på.

Eoyang anser att det enda sättet att komma bort från den postkoloniala ironin är att bryta ned den starka monolingvismen och börja skriva flerspråkiga böcker. Först då vi intar den subjektiva positionen i mer än en språklig miljö, mångfaldigas våra perspektiv. Men även i översättningspraktiken finns subversiva möjligheter: översättningar förvränger alltid språket, blandar upp det med främmande element och gör läsaren medveten om sitt eget främmande.

Det finns en fixering vid begreppet postkolonialism som är uttröttande, enligt Eoyang. ”Ibland är jag imperialist, ibland offer, ibland postkolonialist.” Det är klart att hans trötthet kommer av att diskussionen drivits längre i USA, och att den på vissa håll blivit alltför abstrakt (vilket inte minst illustreras av Eoyangs egna sofistiskerade språkteorier). Det betyder inte att postkolonial analys inte har kritisk potential i andra situationer. Positioneringspaniken kan utebli och diskussionen gå vidare.

Viktoria Jäderling
Göteborgs-Posten, 20/5-2000