Översättning Irja M. Carlsson
Natur och kultur

Hur vi väljer att betrakta historien fungerar ofta som en intressant
 nutidspegel. Idag påpekas det ofta att det nya intresset för historia beror
 på att vi försöker återskapa våra subjekt; samla ihop spillrorna av oss
själva i en förvirrande och oroande tid. För detta finns det olika
 berättelser att dyka ned i. Hjältar, myter och krig är sådana historiska 
företeelser som i allmänhet betraktas med skepsis. Det var ju med god
 draghjälp av den historiska berättelsen som nationalstaterna en gång växte 
fram. Vår tid är till stor del bekännelsens – historia innebär att göra bot, 
att avslöja och blotta (tvångssteriliseringar, den svenska antisemitismen 
etc).

Charles Cleasby i Barry Unsworths senaste roman är ett av dessa sargade
 samtidssubjekt som bokstavligen parasiterar på den historiska sagomyten. 
Losing Nelson är bara en i raden av historiska romaner av Unsworth, som helt 
trendokänsligt skriver om isolerade historieforskare, resande
teatersällskap, gycklare och konstsamlare – om mänskliga dygder och laster. Två 
av dem finns redan i svensk översättning: den historiska thrillern Döden och
 gycklarna – en moralitet (1997) och Efter Hannibal (1998).

Jag tänker 
fördomsfullt att det finns något väldigt brittiskt hos Unsworth, både i stil 
och motiv. Och det är gärna i den europeiska civilisationshistorien han
 placerar sina karaktärer. I Nelsons skugga, som den heter på svenska (i 
njutbar översättning av Irja M. Carlsson), kan man dock säga att den fiktiva
 berättelsen illustrerar två motstridiga historiehållningar: konstruktionen 
av nationalstatens favoritnarrativ och dekonstruktionen av densamma.

Sällan blir det så tydligt hur mycket fantasifull fiktion det kan rymma i 
historieskrivningen som när man för följa den unge amatörhistorikern Charles 
Cleasby ner till källaren för att se den brittiske 
sjömilitären Horatio Nelsons sjöslag rekonstrueras på ett gammalt 
biljardbord med minutiös inlevelse vad gäller detaljer och stämningar. Men
 Nelson är inte bara ett historieobjekt för Charles att passionerat nysta i; 
han är den fasta punkt kring vilket allt kretsar och själva 
personifikationen av det Brittiska Emperiets fornstora dagar. Så lever
 Charles ett slags parallell-liv där det viktiga är att allt kan återspeglas 
i den store hjältens gärningar. Han är Nelsons “landskugga”: “trots mitt
 obemärkta liv, visste jag att han och jag var ett, vi var som diamant och
 kol”. 

Det hängivna nelsonintresset döljer emellertid en sorglig berättelse om en 
pojke som övergivits av sin mor och lämnats i händerna på en despotisk och 
svaghetsföraktande fader. Charles växer upp till en känslig ung man som hela
 tiden balanserar mot det psykiska sammanbrottet. Den fiktive hjälten Nelson 
blir hans antipod, överhöljd av krigisk och nationalromantisk 
personrekvisita: ädel styrka och handlingskraft, dristighet, kontroll och 
känslokyla.

Charles har satt som främsta livsmål att skriva den Sanna biografin över 
Nelson och samtidigt hitta den felande länken som ska rentvå hjälten
 från den senaste tidens vanhelgande historieforskning. Men ångesten växer i
 takt med att frågorna hopas. Charles sugs allt längre ner i den mörka brunn 
som är året 1799 då Nelson vistas i det korrupta och sensuella Neapel, “ett 
land av spelmän och poeter, horor och lurendrejare”. 

Den som håller honom uppe är den nyktra sekreteraren Miss Lily. Naturligtvis 
är hon den som ser exakt vad läsaren hela tiden ser. Enligt ett
 välbekant könsmönster är det hon som klarögt ifrågasätter den pojkaktiga 
hjältedyrkan. Där Charles ser skön patriotism, ser hon cynism, där han ser 
en taktisk krigsman, ser hon en iskall mördare.

Unsworth behärskar den ädla krigsretorikens konst till fulländning,
 skruvar upp det hela ett snäpp och ger den ytterligare ett löjesskimmer som 
förstärker satiren. Jag fnissar ofta den första halvan av boken, men sedan 
tröttnar jag. Det är som om Unsworth själv är rädd att skita ner 
sig av sin protagonists psykologiska misär och hellre befinner sig på det
 sköna hantverkets svalkande plan. Roligt, javisst. Men man 
anar potential i hela iscensättningen som inte utnyttjas till fullo – här 
finns ju på samma gång anslag till skarp civilisationskritik, djupsinnig 
psykologisk analys och inkännande personporträtt.

 Men på det stora hela har Unsworth skrivit en högklassigt underhållande 
roman som väcker väsentliga frågor. Det humoristiska draget har ju 
dekonstruktiva effekter i sig själv. Hjälten detroniseras och tar gestalt i 
en nutida människospillra. Ecce homo. Som illusionsmarodören Sims säger i
slutet: “Hjältar är något som tillverkas i nationens drömfabrik… Det finns
inga hjältar, Mr Cleasby, det finns bara rädsla och drömmar.”

Viktoria Jäderling
Allt om böcker, nr 2/2000