Barry Unsworth _ Nelsons skugga
Översättning Irja M. Carlsson
Natur och kultur
Hur vi väljer att betrakta historien fungerar ofta som en intressant nutidspegel. Idag påpekas det ofta att det nya intresset för historia beror på att vi försöker återskapa våra subjekt; samla ihop spillrorna av oss själva i en förvirrande och oroande tid. För detta finns det olika berättelser att dyka ned i. Hjältar, myter och krig är sådana historiska företeelser som i allmänhet betraktas med skepsis. Det var ju med god draghjälp av den historiska berättelsen som nationalstaterna en gång växte fram. Vår tid är till stor del bekännelsens – historia innebär att göra bot, att avslöja och blotta (tvångssteriliseringar, den svenska antisemitismen etc).
Charles Cleasby i Barry Unsworths senaste roman är ett av dessa sargade samtidssubjekt som bokstavligen parasiterar på den historiska sagomyten. Losing Nelson är bara en i raden av historiska romaner av Unsworth, som helt trendokänsligt skriver om isolerade historieforskare, resande teatersällskap, gycklare och konstsamlare – om mänskliga dygder och laster. Två av dem finns redan i svensk översättning: den historiska thrillern Döden och gycklarna – en moralitet (1997) och Efter Hannibal (1998).
Jag tänker fördomsfullt att det finns något väldigt brittiskt hos Unsworth, både i stil och motiv. Och det är gärna i den europeiska civilisationshistorien han placerar sina karaktärer. I Nelsons skugga, som den heter på svenska (i njutbar översättning av Irja M. Carlsson), kan man dock säga att den fiktiva berättelsen illustrerar två motstridiga historiehållningar: konstruktionen av nationalstatens favoritnarrativ och dekonstruktionen av densamma.
Sällan blir det så tydligt hur mycket fantasifull fiktion det kan rymma i historieskrivningen som när man för följa den unge amatörhistorikern Charles Cleasby ner till källaren för att se den brittiske sjömilitären Horatio Nelsons sjöslag rekonstrueras på ett gammalt biljardbord med minutiös inlevelse vad gäller detaljer och stämningar. Men Nelson är inte bara ett historieobjekt för Charles att passionerat nysta i; han är den fasta punkt kring vilket allt kretsar och själva personifikationen av det Brittiska Emperiets fornstora dagar. Så lever Charles ett slags parallell-liv där det viktiga är att allt kan återspeglas i den store hjältens gärningar. Han är Nelsons “landskugga”: “trots mitt obemärkta liv, visste jag att han och jag var ett, vi var som diamant och kol”. Det hängivna nelsonintresset döljer emellertid en sorglig berättelse om en pojke som övergivits av sin mor och lämnats i händerna på en despotisk och svaghetsföraktande fader. Charles växer upp till en känslig ung man som hela tiden balanserar mot det psykiska sammanbrottet. Den fiktive hjälten Nelson blir hans antipod, överhöljd av krigisk och nationalromantisk personrekvisita: ädel styrka och handlingskraft, dristighet, kontroll och känslokyla.
Charles har satt som främsta livsmål att skriva den Sanna biografin över Nelson och samtidigt hitta den felande länken som ska rentvå hjälten från den senaste tidens vanhelgande historieforskning. Men ångesten växer i takt med att frågorna hopas. Charles sugs allt längre ner i den mörka brunn som är året 1799 då Nelson vistas i det korrupta och sensuella Neapel, “ett land av spelmän och poeter, horor och lurendrejare”. Den som håller honom uppe är den nyktra sekreteraren Miss Lily. Naturligtvis är hon den som ser exakt vad läsaren hela tiden ser. Enligt ett välbekant könsmönster är det hon som klarögt ifrågasätter den pojkaktiga hjältedyrkan. Där Charles ser skön patriotism, ser hon cynism, där han ser en taktisk krigsman, ser hon en iskall mördare.
Unsworth behärskar den ädla krigsretorikens konst till fulländning, skruvar upp det hela ett snäpp och ger den ytterligare ett löjesskimmer som förstärker satiren. Jag fnissar ofta den första halvan av boken, men sedan tröttnar jag. Det är som om Unsworth själv är rädd att skita ner sig av sin protagonists psykologiska misär och hellre befinner sig på det sköna hantverkets svalkande plan. Roligt, javisst. Men man anar potential i hela iscensättningen som inte utnyttjas till fullo – här finns ju på samma gång anslag till skarp civilisationskritik, djupsinnig psykologisk analys och inkännande personporträtt. Men på det stora hela har Unsworth skrivit en högklassigt underhållande roman som väcker väsentliga frågor. Det humoristiska draget har ju dekonstruktiva effekter i sig själv. Hjälten detroniseras och tar gestalt i en nutida människospillra. Ecce homo. Som illusionsmarodören Sims säger i slutet: “Hjältar är något som tillverkas i nationens drömfabrik… Det finns inga hjältar, Mr Cleasby, det finns bara rädsla och drömmar.”
Viktoria Jäderling
Allt om böcker, nr 2/2000