Boel Gerell _ Au pair

Wahlström & Widstrand

I Boel Gerells andra bok är alla människor främlingar. Men om alla människor är främlingar kan det inte finnas några främlingar, eller är det bara en filosofisk floskel? I romanen Au pair är det i alla fall tveksamt om en sådan försonande insikt kommer till stånd. Navet för denna undergångshistoria är familjen med hemmet som främsta katastrofplats. Låter bekant. Inte minst känner man igen au pairflickan Eva: späd och hemlös, ruvandes på hemligheter som gjort henne trotsig och sårbar, seglivad och död på samma gång. Men även om motiven är väl utforskade i litteraturen – familj, alienation, psykisk sjukdom och död – berörs jag av Gerells variant. Det är lysande och konstigt nog originellt att låta en svensk au pairflicka stå som symbol för Främlingen, placerad i källaren i ett förfallet hem på Soundview Drive i Fort Washington.

Vad är egentligen en au pair? Hon (i allmänhet är det en kvinna) är både i och utanför, både avvikare och medlem i den mest välbekanta av gemenskaper. Kanske är det inte bara på grund av min medelklassbakgrund som jag minns min egen, i förtid avbrutna, au pairvistelse som en obehagligt klichéartad uppgörelse, med dess nästan pittoreska hierarki (bl a misstänktes jag för att ha stulit en burk Nutella). Au pair-livet är lite som lumpen för unga kvinnor, en slags underkastelse- och initiationsrit till kvinnolivet: man kommer hem lite mognare, lite mer kvinna. Det vilar något ohyggligt löjligt över det hela, därför är jag glad att Gerell vänder och vrider på dess symboliska potential och ger den en annan associationsbild än den av fabricerat flickäventyr.

Gerell brukar effektivt en psykologi kring det avvikande och hela romanestetiken låter sig lätt, möjligtvis alltför lätt, inlemmas i en freudiansk tankefigur. Ändå är Au pair ingen enkel återspegling av klassiska familjetrauman, snarare är den en rätt så konsekvent genomförd resa in i det kusligt främmande, i ett slags freudianskt unheimlich. Freud menade ju att det tyska ordet ”heimlich” – ungefär ”hemlikt” – i en betydelse slår över och blir identisk med sin antonym ”unheimlich”; istället för mysigt, tryggt och familjärt får det betydelsen hemligt, gömt och främmande. Detta kusliga har tagit över scenen när romanen inleds: Eva möter i det osympatiska au pairhemmets sprickor och spår av våld sin egen upplösta familj, framförallt den bortträngda döda systern, hon som var psykiskt sjuk och ständigt hotade ordningen med ”ett skrik, ett utbrott eller en anklagelse”. Mina tankar går till Doris Lessings The fifth child, där det abnorma barnet bryter ned och avslöjar den homogena familjeidyllen.

Överallt lurar den gäckande dubbelgångaren, den immanenta främlingen som hotar jaget – och kärnfamiljen. Någon gång slår det över lite och blir jättehotfullt à la Fem-böckerna, vilket illustrerar den svåra balansakten att skildra det främmande i det välbekanta. En annan gång övergår berättandet i en distanserad, lätt ironiserande tonart som bryter stämningen.  Onödigt är det också att Gerell på en ytlig berättarnivå knyter ihop trådarna så duktigt i slutet. För på ett annat plan säger Au pair att det inte finns någon väg tillbaka till familjegemenskapen. Lögnen ligger blottlagd, vad som händer därefter får vi aldrig veta.

Viktoria Jäderling
Göteborgs-Posten, 16/3-2000