Claire Messud _ Sista livet

Översättning Ulla Roseen
Albert Bonniers förlag

Sagesse, berättare i Claire Messuds lovordade och omfångsrika roman Sista livet, växer upp vid franska rivieran i slutet på förra seklet. Där konstitueras livsrytmen av siestor, luncher och simturer i poolen vid farfaderns, den fransk-algeriske patriarkens, hotell Bellevue. Men den provinsiella tillvaron är bara en skugga av två andra imaginära världar: faderns förflutna paradis, det franska Algeriet, och moderns Amerika, som symboliserar framtid och glömska. Alla är ensamma offer i en berättelse om identitet och ursprung, men Sagesse är den som blir lämnad utan illusioner.

Ett rasistiskt bombdåd i staden förebådar familjekatastrofen och uppblossandet av de socio-politiska konflikter som gömmer sig bakom den borgerliga familjens ritualer. Sagesse får bittert erfara att hemmet är en lögn och det vi kallar historia bara är olika berättelser som ska rättfärdiga detta hem. Hon blir en outsider, en främling och ett offer för en av det förra seklets mest centrala erfarenheter: exilen.

En viktig poäng som Messud illustrerar genom att ta avstamp i familjen är frågan om var de personliga konflikterna slutar och de kulturella börjar. Romanen rör sig mellan olika tider och platser i världen som är sammanvävda av individuella öden. Messud låter Sagesse leva i det omöjliga existentiella tillståndet att vara en del av något som har dött och av (onda) drömmar som man inte har skapat själv.

Så långt låter det väl ganska spännande? Jag försökte påminna mig själv om det när jag läste boken.

Messuds roman, som är hennes andra, har lanserats som en stor litterär händelse. Men vad är det för slags bok? Är det en familjekrönika, en bildningsroman eller en biografi? Som litteratur räcker Sista livet inte längre än till en bättre miniserie: en fruktsallad av stilar, stämningar och breda motiv som ska tillfredställa hela familjen. Det som kunde ha varit ett berättartekniskt smart drag, att låta den äldre Sagesse redogöra för sina ungdomsår, skapar problem med berättarperspektivet för Messud. Detta tar inte minst form i språket som förutom vissa ljusglimtar pendlar mellan flämtande pubertetsprosa, studentikos akademikerjargong och episk distans. Och vad kallar man meningar som  “Ögonblickets bitterljuva frukt är nostalgi” eller “Mitt jag kändes som en näve pussel som kastats upp i luften”? Messud lyckas inte litterärt gestalta den svåra problematiken, vilket bl a illustreras i de docerande filosofiska resonemangen där hon binder samman det postkoloniala temat med de algeriska sönerna Augustinus och Camus.

“Historier skapas ju faktiskt lika mycket av det som utelämnas”, säger Sagesse vist. Messud borde ha lyssnat till sin protagonist, istället förlorar hon sig i detaljer och ger varje ingift faster ett eget kapitel. Det liknar till slut mest en kartläggning av disparata livsöden, sida upp och sida ner av ändlösa redogörelser målade i nostalgiskt bjärta färger.

Viktoria Jäderling
Göteborgs-Posten, 8/1-2001