.doc nr 8 2000

Norstedts

Samma dag som jag ska gå på mini-popfestivalen Accelerator i Stockholm läser jag att den amerikanska sångerskan Chan Marshall alias Cat power ställt in av personliga skäl. Kanske finns svaret att läsa i det senaste numret av tidskriften .doc vars tema är ”Hemma”. Där berättar hon om hur hennes privatliv har slagits i spillror genom barndomens kringflackande och turnerandets ständiga uppbrott. ”Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Snart ska jag till Europa och åka runt där. Jag skulle göra vad som helst för att slippa det men mitt skivbolag och min agent skulle spöa upp mig om jag ställde in. Jag vill aldrig mer flytta omkring.”

Personlig inläsning eller allmänkulturellt fenomen – läsningen av hemma.doc föder melankoliska funderingar. Redaktör Stephan Farran-Lees inledande trygghetsförsäkran ”I .doc kan du känna dig hemma” ter sig därmed en smula tvetydig. Vad han menar är förstås att den romantiska lyxföreställningen ”wherever I lay my hat, that’s my home” inte kommer att avhandlas och att hemlängtan inte är en patetisk fråga för postmoderna människor att ironisera över.

Numret fylls av berättelser om försvunna grannar, utplånade barndomskvarter och uppsökta minnesplatser som har annekterats av marknader, nybyggda villaområden och främmande ansikten. Jens-Christian Brandt reser till Polen för att kontemplera över sin fars födelsestad, men finner ingenting annat än en fantastisk marknad för kylskåp. Tonen är utsökt lättsam och lustig – men allt är lite sorgligt och tomt. Vietnamfödde Andrew X Pham finner att hans Saigon, inte alls är hans längre. Lättare var det nog i fantasin. Rolf Almström försöker försvara barndomens Västra Frölunda. Men så varför flyttade han därifrån? Sydafrikanska Antjie Krog skriver med poetisk styrka om Sanningskommissionens avslöjanden av apartheidregimens terror. Hemmet – en dold gravplats. En gömma, en obegriplighet.

De fyra korta berättelserna i kapitlet enkät.doc, som vissa kanske skulle finna irriterande anspråkslösa, är okonstlade andningshål mellan de mer intellektualiserande resereportagen. De meddelar lakoniskt att vi alla har ett hem att förhålla oss till. Det är helt okej att längta hem. Och Farran-Lee får rätt med sin tröstande inledning – vilket innebär att det provisoriska hemmet är det enda möjliga.

Viktoria Jäderling
Göteborgs-Posten, 13/7-2000