Haruki Murakami: En introduktion

“Forget everything you know about Japan, and enter the postmodern world of Haruki Murakami’s A wild sheep chase, where people sweat about their careers, drink too much, and drift through broken marriages, all without a kimono in sight.”

Så står det på omslaget till den amerikanska utgåvan av Hitsuji o megaru boken (1982). Det är förvisso sant att personerna i Haruki Murakamis värld dricker öl och cocktails, att de inte klarar av att leva tillsammans, att de är uttråkade över sina kontors- eller översättningsjobb och att knappast någon glider in i en kimono efter att de satt på sig tofflorna. Inga stela japanska teceremonier, ingen obegriplig dockteater, ingen körsbärsblom. Istället moderna människor som bor i förortsvillor, åker tunnelbana, frekventerar jazzbarer och McDonalds.

Knappast någon är omedveten om klichéernas utbredning på böckers baksidestexter. Men ytterst få skribenter försummar att fördjupa sig i det samtida och ”icke-japanska” draget som löper genom Murakamis författarskap som inleddes med romanen Kaze no uta o kike 1979. Som om populärföreställningar om det japanska inte inbegrep att Japan är en av världens ledande high tec-nationer och har byggt upp en av världens mest avancerade urbana miljöer. De samtidsmarkörer och västerländska inslag som finns i Murakamis böcker har sedan länge inkorporerats i det urbana japanska medvetandet. Numera är Murakami i USA ämne för flertalet akademiska texter, analyserande artiklar och recensioner och praktiskt taget överallt skrockas det över den försvunna kimonon och andra japanska kultursouvenirer. Sant är att Murakami hyser en oomtvistad kärlek till amerikansk litteratur och populärkultur. Men ”jag är en japansk författare”, säger Murakami – även om han säger sig inte vara det minsta intresserad av traditionell japansk livsstil och inte heller förstår varför han lockar till sig en yngre japansk generation. Knappast är det för att personerna i hans böcker äter spaghetti istället för sushi och lyssnar på Verdi istället för japanska smörballader. Så när chocken har släppt över att Murakami skriver allmängiltiga samtidsskildringar kan man äntligen börja njuta av den exakta, skenbart avslappnade prosan, de sorgsna karaktärerna, de läckra noirklichéerna, den metafysiska barnsligheten och de spralliga genrekullerbyttorna.

Murakami har länge varit ett litterärt fenomen i Japan, där han lockat till sig en yngre generation läsare och sålt miljonupplagor. 1987 flydde han till Europa efter den chockartade framgången med Noruwei no mori (Norwegian wood). Men framgången har gällt kritik såväl som försäljning, vilket är ovanligt i Japan. Förutom stjärnor som Yukio Mishima, Junichiro Tanizaki och Yasunari Kawabata har få slagit i väst som Murakami, vars böcker översatts till åtminstone fjorton språk och redan erövrat de amerikanska och brittiska läsarna.

Murakami föddes 1949 i Kyoto och växte upp i hamnstaden Kobe. Under collegetiden sveptes han med i vågen av studentrörelser och antikrigsdemonstrationer, senare gifte han sig och tog examen i drama vid Waseda-universitetet. Examensarbetet hade titeln ”Resornas ideologi i amerikansk film”. Från 1974 till 1982 drev han en jazzbar i Tokyo, vilket troligtvis förklarar frekvensen av cocktails och  musikreferenser i hans texter. Det var också under denna tid han började sin lysande författarbana. Parallellt med skrivandet översatte han böcker av F. Scott Fitzgerald, Raymond Chandler, John Irving, Paul Theroux, Tim O’Brian, Truman Capote och Raymond Carver. Teman och genrer från den amerikanska nittonhundratalslitteraturen kan lätt avläsas i Murakamis böcker – deckare, äventyr, science fiction, romantik och realism. Carvers och Murakamis ömsesidiga beundran är väldokumenterad och romanen Hitsuji o megaru boken (A Wild Sheep Chase, 1989) bygger till stor del på Chandlers The Long Goodbye (1953) med berättaren som en post-industriellt uppdaterad Philip Marlowe.

Inte någon av Murakamis åtta romaner har blivit översatta till svenska, däremot finns de alla i goda engelska översättningar. En samling berättelser under namnet Elefanten som gick upp i rök (Zou no shoumetsu) utkom på svenska 1996. De ger en bra provkarta på stämningar och motiv som löper genom hans författarskap. Den inledande novellen ”Uppdragarpippin och tisdagskvinnorna” dyker också upp som första kapitel i den sexhundrasidiga romanen Nejimaki-dori kuronikuru från 1994 (The Wind-Up Bird Chronicle, 1997), en osannolik blandning av sf-dystopi, detektivberättelse och subtilt relationsdrama som lett till åtskilliga associationer till storheter som Franz Kafka, Don DeLillo och Thomas Pynchon. Ingen genre tycks främmande för Murakami; pastischen ligger alltid nära, vilket ofta har stoppat honom i facket för självmedvetna postmodernister. Han har samma järngrepp om texten när han skriver om någon som klipper gräsmattan som när han undersöker den mänskliga identitetens döda vinklar.

Hans protagonister är ofta unga eller medelålders män som rör sig hemtamt i den konsumistiska referenskulturen, fullmatade med namn på böcker, författare, musiker, regissörer, varumärken etc. De läser, lyssnar på musik och har inte sällan en faiblesse för god mat. En cocktail såväl som perfekt kokt spaghetti verkar som tomma löften om sublimare tillstånd. De reflekterar över sig själva och sin omgivning och har inga problem med att sätta ord på vad som försiggår, men samtidigt är de märkligt vilsna, oförmögna att kommunicera och omedvetna om de mekanismer som gömmer sig under deras städade tillvaro. De är en slags slackersnobbar som mållöst och mekaniskt driver runt i tillvaron. Ibland anar de vagt att någonting är fel, men är oförmögna att göra något åt situationen. Det finns en ödslig tomhet kring dessa gestalter, som om de levde i ett flyktigt och ständigt pågående nu, avklippta från både historia och framtid.

Att läsa Murakamis böcker är på ett plan som att stiga in i ett medvetande som skulle kunna vara ens läsande eget: ständigt förledd av känslan av ett annat mystiskt-paradisiskt-obehagligt bortom – en fiktiv men samtidigt autentisk tillvaro. Murakamis litterära universum kan liknas vid en lek med kinesiska askar: intrigerna presenterar idén om alternativa liv och identiteter och skildrar vardagsmänniskor som ständigt konfronteras med referenser till denna alternativa värld. En av hans karaktärer säger:

”I have the impression that elsewhere we may all have lived totally different lives, and that somehow we may have forgotten that time.” En annan säger: ”They weren’t fact. They were possibility. Nothing more, nothing less, but the force of the possibility was shattering… possibilities are like cancer. The more you think about them, the more they multiply.”

Många sidopersoner och händelser framstår som absurda fantasier, men det handlar inte om mystik och knappast heller om psykologi. Snarare ställer Murakami den konkreta frågan: hur många liv finns det begravda under de liv vi lever? Som berättaren Toru Okada formulerar det i The Wind-Up Bird Chronicle: ”I have had relations with women in my dreams… or in some world that, within the limits of my vocabulary, I could only call a dream”.

The Wind–Up Bird Chronicle förenar Murakamis yviga retoriska lekfullhet med en lågmäld, nästan orörlig realism som man också hittar i Noruwei no mori och South of the border, West of the Sun och i många av hans utsökta noveller (exempelvis ”En familjeangelägenhet”, ”Sömnen”, ”Fönstret” och ”Eftermiddagens sista gräsmatta”). Berättaren är en trettioårig man vars liv tagit helt fel riktning utan att han förstår hur. Av ingen särskild anledning har han sagt upp sig från en lägre tjänst på en advokatbyrå. Han driver omkring hemma, läser och tar hand om hushållet medan hustrun arbetar. En dag när han kokar spaghetti får han ett märkligt sexsamtal från en okänd kvinna och med ens öppnas en avgrund i hans flyktiga tillvaro. Plötsligt försvinner katten, därefter hustrun. I sökandet efter sin fru leds han in på en surrealistisk resa som både är en allegori över Japans krigsförflutna och ett utforskande av de mörka territorierna i ett brustet äktenskap.

Många av Murakamis berättelser utspelar sig just i ett skede av upplösning och uppbrott – av ett äktenskap, en syskonrelation, en yrkesanställning – och alltid mot en fond av ett främmande eller mytiskt förflutet. Det parallella universum som ständigt skymtar tycks vara kopplat till erfarenheter av förlust, en förlorad idealism och oskuld. Hajime, en nästan medelålders desillusionerad berättare i den bitterljuva relationsromanen South of the Border, West of the Sun, är gift, har två barn och är ägare till två populära jazzbarer i en av Tokyos förorter. Allt är precis som det ska, men en medelålderskris får honom att börja drömma om barndomsförälskelsen Shimamoto. Efter skolan brukade de sitta hemma hos henne i soffan, hålla handen och lyssna på pappans skivor, bland annat Nat King Coles ”South of the Border” (“Pretend your happy when your blue/ It isn’t very hard to do”). Hajime inser att han aldrig har glömt Shimamoto och hans nuvarande tillvaro känns alltmer kvävande och förfalskad. När hon väl dyker upp på baren tjugofem år senare som en underskön mystisk kliché är hon mer drömlik än verklig. De börjar träffas regelbundet, men Shimamoto förblir ett mysterium, mer en mental idé än en person. Hon dyker upp på baren, pratar och försvinner, utan att Hajime någonsin får veta vem hon är eller hur hennes liv har varit.

South of the Border, West of the Sun skiljer sig från exempelvis The Wind-Up Bird Chronicles hybridlitteratur. Det är en introspektiv och förhållandevis linjär berättelse som handlar om minne, förlust och tidens flykt. Osökt leder barscenerna till tankar på klassiska filmmelodramer som Casablanca och Brief Encounter. Klichéerna finns där, ibland med en ironisk blinkning, vilket förstärker känslan om att det handlar om att iscensätta drömmen om ett annat liv. Liksom i flera andra böcker tecknar Murakami en tillvaro kantad av obeträdda spår.

”You’re here”, säger Hajime, ”At least you look as if you’re here. But maybe you aren’t… The real you may be someplace else. Or maybe you already disappeared a long, long time ago. I reach out my hand to see, but you’ve hidden yourself behind a cloud of probablys.”

Romanen slutar i förvirring och oförlösning för Hajimes del. Han kan inte längre drömma och har inga som helst visioner. Han är, som han säger, tillbaka där han började.

Liksom många av Murakamis manliga karaktärer är Hajime – trots att han lever genom sina onda och goda minnen – en vertikal gestalt, ensam och vacklande i nuet. Men den historielöshet Murakami skildrar är dubbel: personerna är känslomässigt bortkopplade både från ett kulturellt och personligt förflutet. Liksom på andra håll i världen har Japans ekonomiska utveckling krävt sina offer av sönderslagna traditionella gemenskaper, som varit hörnstenar i den japanska sociala strukturen. Murakami målar fram det urbana Tokyo som en plats för ensamma människor med oändliga möjligheter, men som blir meningslösa när människorna har förlorat sin historia. ”Everyone just keeps on disappearing… That’s how it goes. Lots of different ways to live. And lots of different ways to die. But in the end that doesn’t make a bit of difference. All that remains is a desert”, säger en av hans karaktärer.

Mer tydliga blir konturerna av den urbana alienationen i den melankoliska novellen ”A Slow boat to China”:

”The dirty facades, the nameless crowds, the unremitting noise, the packed rush-hour trains, the gray skies, the billboards on every square centimeter of available space, the hopes and resignation, irritation and excitement. And everywhere, infinite options, infinite possibilities. An infinity, and at the same time, zero. We try to scoop it all up in our hands, and what we get is a handful of zero. That’s the city… This was never any place I was meant to be.”

I novellen går en berättare igenom några få möten med kineser som han gjort under de senaste trettio åren. Men Kina, den nation som har haft störst inflytande på japansk kultur, blir här mindre en verklig plats än en metafor för en förfluten struktur. ”China”, konstaterar berättaren, ”is so far away”. Det är som om Murakamis värld tömts på det som är traditionellt japanskt, men hela tiden låter det anas i en frånvaro. Han säger: vi har allt, men samtidigt ingenting, som en ironisk-tragisk hänvisning till den zenbuddhistiska tanken att i intet finns allt.

Murakamis sätt att fylla sina böcker med flyktig materialism och västerländsk popkultur för att åskådliggöra en kulturell urholkning innebär inte att det är materialismen och de västerländska influenserna i sig som är dåliga. Hans figurer må vara tomma och skildrade med ironi, men tonen som beskriver den samtida ting-världen är trots allt ömsint.

Framförallt kan litteraturen få människorna att knyta an till sin historia: ”Varför förvandlas en liv så fullständigt? Vart tog det jag som hade slukat böcker som en galning vägen?”, frågar sig kvinnan i novellen ”Sömnen” och börjar läsa Anna Karenina med samma intensitet som i tonåren.

Till alla fragmenterade själar, särskilt de som irrar runt på de svenska bokförlagen vill jag säga: Själv läser jag Murakami.

Viktoria Jäderling
Allt om böcker, nr 4/2000