Ingrid Holmquist _ Salongens värld. Om text och kön i romantikens salongskultur

Symposion

År 1825 reser den svenska salongsvärdinnan Malla Silfverstolpe till Berlin och träffar den tyska salongskollegan och författarinnan Bettina von Arnim. I sina Memoarer skriver hon sedan förbluffat om den bohemiska salongsvärdinnan som alltid sitter på huk i soffan med huvudet mot väggen. Så bohemiska var man i Berlin.

Populärframställningar av de historiska salongsmiljöerna innehåller ofta tablåer med liknande personanekdotisk prägel. Men mycket tyder på att de excentriska salongerna i romantikens Berlin under slutet av 1700-talet erbjöd en friare miljö bortom kulturens allmänna toleransgränser. Skilsmässor och experimenterande med förbindelser var inte ovanliga och när skvallret rasar i Uppsalas romantiska kretsar för att änkan Malla Silfverstolpe delar boendet i Berlin med den mycket yngre musikern Adolf Fredrik Lindblad, får hon endast stöd av sin tyska kollega Bettina von Arnim.

Om möjligheter och begränsningar för män och kvinnor i det tidiga 1800-talets litterära salonger handlar Ingrid Holmquist i en ny bok som heter Salongens värld. Om text och kön i romantikens salongskultur. I centrum för undersökningen står Malla Silfverstolpe, änkan med aristokratisk bakgrund som var överhuvud för den mest beryktade av romantikens salonger mellan 1820-1850, genomströmmad av litterära storheter som Geijer, Atterbom och Almqvist. Det speciella med salongen som kulturell institution var att den var tvåkönad enligt Holmquist. Ingen annanstans hade kvinnan möjlighet att möta mannen i en intellektuell offentlighet som här. Särskilt de romantiska salongerna strävade efter ett öppet och förutsättningslöst samtal som samtidigt krävde en viss inbördes förtrolighet. Att man träffades i någons vardagsrum bidrog till den familjära stämningen, samtidigt som det troligtvis var en av orsakerna till att kvinnorna tilläts delta. Med stöd i Habermas offentlighetsteori – med reservation för dess könsblindhet ­– ser Holmquist salongen som en halvoffentlig miljö, en förform till den politiska borgerliga offentlighet som senare växer fram. Och ju mer politisk en salong blir, desto mer utesluts kvinnorna.

Symtomatiskt fungerade salongen som medel för de manliga deltagarna, som där fick ekonomiskt, socialt och estetiskt stöd i sina karriärer ute i en fullblommad offentlighet. Även kvinnliga konstnärskap odlades i salongen; Ava Wrangel och Agnes Geijer blev framgångsrika sångerskor och Tekla Knös erkänd författare, men kvinnorna stannade kvar i halvoffentlighetens skumma ljus. Knös valde att inte delta vid Svenska Akademiens utdelning av det litterära pris hon vunnit, utan representerades av två män och sångerskornas offentliga karriärer avstannade när de som gifta förpassats till hemmets borgerliga institution.

Två motstridiga salongsbilder målas upp: å ena sidan en salong där kvinnor får en unik chans att diskutera estetiska och intellektuella ämnen samtidigt som de får inspiration till eget skapande i en slags offentlighet; å andra sidan ett klaustrofobiskt vardagsrum där en snäv vänskapskrets dricker te, lyssnar till sång eller högläser ur brev – en tidsenlig konformerande familjär miljö med intrigmakeri och kurtiserande och där den ideologiska öppenheten är minimal. Två överlappande bilder som illustrerar såväl salongernas utformning som det kvinnliga dilemmat. Så långt tror jag att jag har uppfattat Holmquist bok korrekt.

Därefter väcker boken som helhet invändningar av metodologisk art. Holmquist tes är att Silfverstolpes memoarer visar upp ett erotiskt konfliktperspektiv som utmanar den patriarkala familjen. Bevisföringen utmynnar stundtals i en beklämmande illustration av kvinnoforskningens svåra paradox: att lyfta fram kvinnors historiska underordning bidrar till en cementering av underordningen. Exempelvis drar Holmquist slutsatsen att Silfverstolpes oberoende ställning som aristokratisk änka kan ha inneburit en tomhet där salongen får en meningsskapande funktion. Redogörelser för värdinnans svärmiska, vänskapliga eller erotiska relationer till salongens olika män ägnas stor plats och hennes unikt auktoritativa ställning reduceras inte sällan till en psykologiserande personhistorik. Problemet har möjligtvis sin förklaring i att Holmquists kulturhistoriska ambition till stor del sönderfaller i disparata nedslag i olika sociala skeenden, personliga relationer och litterära texter på ett sätt som är förvirrande. Det önskvärda vore förstås att de skilda delarna belyste varandra. De tre ”könsuppfattningar” som Holmquist exempelvis läser ur texter av Almqvist, Geijer och Atterbom och sedan tillämpar på personförhållandena i salongen är väl schematiska och ger analysen en smått spekulativ karaktär. Fokuseringen på relationerna gör att man knappt får någon klar inblick i de intellektuella idéer, som rörde sig mellan och inom salongerna, trots att trettio sidor ägnas de tyska romantiska kretsarna.

Slutligen har jag en stilistisk invändning som illustrerar det tvetydiga perspektivet. Holmquist berättar att Silfverstolpe läser Miltons Paradise Lost och ”enligt egen uppgift slår upp alla svåra ord för att lära sig språket!” Hur ska man förstå det där utropstecknet? Att Malla Silfverstolpe var ganska dum, eller riktigt duktig?

Viktoria Jäderling
Göteborgs-Posten, 19/12-2000