Jens Christian Grøndahl _ Indiansommar

Översättning Thomas Andersson
Wahlström & Widstrand

Den danske författaren Jens Christian Grøndahls tredje roman på svenska är fruktansvärt patetisk, på många sätt banal och full av klichéer. Den är ihålig och skrattretande. Den går bara inte att släppa.

Liksom ofta i Grøndahls författarskap handlar Indiansommar (utkom på danska 1994) om mänskliga relationer i den mondäna kulturvärlden, vars invånare en gång varit allvarsamt älskande oskulder men sedermera fastnat i ett nät av intellektuella och känslomässiga besvikelser och blivit medelålders och desillusionerade.

Som en spegelbild av författarjaget August i Indiansommar, vars hjärna man aldrig tillåts lämna, kan man inte bli annat än cyniker av att läsa Grøndahls moderna sedeskildringar. Berättelser som så enträget låter allt cirkulera kring ”kärlek” utan att tillfredställa vare sig läsare eller romankaraktärer. Kanske är det just distansen mellan den sköna, nästan monotont fulländade stilen – utmärkt översatt av Thomas Andersson – och det känslomässigt labyrintiska innehållet som gör det hela både tomt och klaustrofobiskt. Melankolisk svalka och narcissistiskt begär som en postmodern och lätt pårökt Hjalmar Söderberg.

Om bokens jag sägs att hans begåvning samtidigt är hans värsta fiende. Det är svårt att inte dra paralleller till Grøndahl själv. För på ett plan kan man betrakta det hela som en serie klokheter, snyggt förpackade och levererade genom ett impressionistiskt tecknat, men ändå lättillgängligt passionsdrama. Det är ytan. Jag skulle kunna uppehålla mig länge kring det som gör mig trött i Indiansommar.

Handlingen är som följer: August var en gång ett författarlöfte. Han blir grovt sviken av Alma, vars undflyende gestalt han aldrig riktigt kan släppa. ”Hennes smala, långa och rakryggade gestalt utstrålade en egensinnig och nyckfull arrogans som fick hennes hud att lysa med en hemlig glöd, till och med hennes sköte verkade tillhöra en okänd, ouppnåelig adel.” (Behöver jag säga att hon misstror orden och ”ger sig hän” i sängen?) Alma träffar Augusts excentriske konstnärsvän Gustav och blir självutplånande förälskad. August söker tröst i skådespelerskan Harriet, som lär honom att bära kultursocietetens masker. Han blir cynisk och slutar skriva. I nuet är han en tom människa, som redan har erövrat ett språk för alla sina felsteg, som redan har tänkt alla tankar. Därav den exakt avmätta och mättade tonen.

August är lika träffsäker i analysen av sina känslor, som när han med antropologisk distans avläser det laddade fält som är den fina kulturvärlden. Även om det är med en lamhet och tröstlös ironi som präglar den som själv är insyltad. Det enda August nu äger är sin skarpa blick, sin förmåga att beskriva med slående bilder – det som samtidigt lägger sig mellan honom och världen, kvinnorna, kärleken. Sålunda tycks han dömd att lägga betydelsen vid det visuella: vid ett nyponsnår, ett tallriksmotiv, en kvinnas skymtande nakenhet under en sliten badrock. Aldrig blir han sedd tillbaka, med samma genomskådande precision. Det han trängtar efter är det äkta, men det ska visa sig att hans hårt förvärvade livsinsikter är om inte falska så åtminstone relativa. Klokheterna byter av varandra, men i slutändan har det språk- och bildproducerande jaget bara sprungit i en cirkel. Det är det fåfänga begäret som biter insikterna i svansen. Avkomman (den unga Becky) av det som en gång var äkta (Gustav och Alma) är följaktligen kokett och lockande falsk.

Precis som Grøndahls roman. Den är bara för vacker. Man anar att Grøndahl tecknar ett självironiskt porträtt med den unge författaren August. Men inte enbart. Grøndahl är en romantisk författare som vill skildra kärleken. Jag är inte riktigt säker på om det är ett problem för Grøndahl eller hans romanjag att orden lägger sig i vägen. Någon kärna finns det visserligen inte. Det är just det som Indiansommar så grymt illustrerar när den hyser en olycklig kärlek till kärleken.

Viktoria Jäderling
Göteborgs-Posten, 10/9-2000