Kerstin Thorvall _ Jag minns alla mina älskare och hur de brukade ta på mig

Albert Bonniers förlag

Efter att Kerstin Thorvall mött och tumlat runt med sitt livs sista älskare på filmfestivalen i Cannes rymmer hon till Guadelope. Älskaren som hon aldrig mer ska träffa heter Roland och har själv åkt på semester till Kreta med sin hustru. När Thorvall väl är hemma väntar två andra älskare. Även Roland. Det här är i slutet av hennes senaste förbjudna bok om alla unga och gamla, håriga och hårlösa, ebenholtsfärgade och bleka män som tagit på henne och gjort henne vansinnig av åtrå.

Skamlösa kärring, tänker jag sammanbitet då en viss övermättnad infunnit sig, du är bara för mycket, nu får du ta och ge dig, låt honom vara, hur mycket ska du ha egentligen?

Mycket, mycket mera, väser Thorvall tillbaka och då kan man inte annat än skratta eller gråta och göra henne till idol. Att vara vansinnig är inget tjusigt i Thorvalls värld: Det betyder att hamna på psyket och att vara gränslös är detsamma som att vara ”kedjefångar i passionens källare”. Jublande ångest, blecksvart extas, paradoxalt som livet självt. Därför går det inte riktigt att värja sig för hennes redogörelser trots att patetiken och pekoralen stundtals kletar som flytande margarin på boksidorna. ”Ta mig, håll mig; kom mig nära”, parafraserar hon Harriet Löwenhjelm. Men mitt i ännu en erotisk hyperbol avbryter plötsligt författarjaget: ”Jag vet inte om det där var någon lyckad metafor.” Eller: ”Nej jag kan inte logiskt förklara denna metafor.” Och: ”Äsch. Det går inte. Det är bortkastat att trötta er med allt detta. Ni får plocka av eget.” Plötsligt talar det barska proffset.

Förra året utkom boken med den lite risiga titeln Provokationer, passioner, personer och en eller annan hyacint, en voluminös samling av Thorvalls krönikor, reportage, intervjuer och dikter från tre decennier. Har man läst den känner man igen de många thorvallska skepnader som dyker upp i den nya boken: den roliga kåsören, den självutlämnande berätterskan, den skarpa iakttagerskan, dagispoeten, den sönderbrutna åldringen, den omnipotenta mansjägaren med många flera.

Själv urskiljer Thorvall två personas i en krönika från åttiotalet: ”Som på en surrealistisk tavla är jag delad i två personer. En som talar och en som hör på. Jag är båda på en gång och lika mycket”. Jag undrar om det inte är just det som framkommer i hennes skrivande och som skapar ett undflyende drag; en tveeggad tunga som också gör det särskilt svårt att i berättarflödet skilja på fiktion och verklighet, subjektivitet och estetik. Hur dokumentärt och självutlämnande biografiskt det än verkar, kan jag inte låta bli att drabbas av känslan av att det här är någon som hittar på och det säger jag inte i något förklenande syfte. Det är inte särskilt långsökt att associera till de frågor som följt på Carina Rydbergs två senaste romaner. Jag undrar hur det kan komma sig hur de båda kan vara så drastiskt ”pinsamma” samtidigt som deras integritet som författare bara tycks växa i styrka.

Viktoria Jäderling
LO-tidningen, 1/12-2000