Lotta Lotass _ Kallkällan

Albert Bonniers förlag

På biblioteket sneglar jag på bordsgrannens bok: Rennäringen – övervägande och förslag. Härjedalens kommun, Krokom kommun.

Herregud vad tråkigt! tänker jag upprymd och återgår till min roman. Men så stelnar jag till: Kanske håller hon, som hela tiden knappar på sin bärbara dator, just nu på att skriva ett litterärt nyskapande verk där hon samplar från SOU-utredningar.

Det är ju inte alls långsökt, särskilt inte om man är i färd med att läsa Lotta Lotass fascinerande debutroman Kallkällan som i ett kapitel omsorgsfullt behandlar ämnet torrläggning av Långsjömyren. På ett annat ställe flottar man timmer och på ett tredje kan man läsa om Nitroglycerin Aktiebolags tio budord för svenska bergsprängare. Stora delar av denna bok bär en prägel av material hämtad ur folklivsforskningen. Just den här delen skildrar några människors strävsamma vardag någonstans i Norrland för kanske hundra år sedan. Det är ibland beskrivet med en sådan långsam exakthet som om intentionen vore att faktiskt förflytta läsaren dit till civilisationens yttre boplatser.

Bakom den jordiska lagbundenheten och den eländiga normaliteten lever dock människornas fantasier och drömmar. Bybornas liv rör sig kring den lömska plats som är kallkällan, där både människor och djur gått under. Kylan och döden är lika närvarande som den ständigt omtalade Frälsaren är frånvarande. Men den nyvunna tekniken kan föra människorna närmare Gud. Månne kan Frälsaren dyka upp i en ballongfarkost liknande ingenjör Andrées? undrar Lill-Sven, Fäktar Lars och Hagströms Per. Här finns ännu inga vattentäta skott mellan tro och vetenskap. Tekniken kan göra människan mer gudalik, eller tvärtom: göra Gud mer mänskolik.

Texten rör sig stilmässigt längs en axel från det jordbundna bylivet till de poetiskt sublima polartrakterna. Berättelsen interfolieras bland annat av ändlöst vackra och ödesmättade brev från en dödsdömd polarforskare. Mot bybornas namnlösa undergång i skogsjöar och på myrar ställs så de mytiska hjältarna som dukat under på isvidderna. Men de fiktiva bymännen och de icke-fiktiva polarfararna Franklin och Andrée, som dyker upp i männens fantasier, möts i kampen med den otämjbara, svindlande naturen. De vita isfälten längst upp i norr blir samtidigt allas dröm om odödlighet.

Lotass låter brev och icke-fiktivt material bryta upp den kronologiska berättelsen och bilda nya perspektiv och betydelseskikt, i det påminner hennes roman om Lars Jakobssons  (pseudo)dokumentära textknep. Och på samma sätt som i exempelvis Jakobssons roman Kanalbyggarnas barn glider läsaren oskyddat genom rummet och tiden och mellan olika plan i texten. Man kan säga att det dokumentära är det nav kring vilket mycket kretsar i romanen. Det som är spår efter människor, som också kan benämnas källor. Kallkällan blir den symbol som illustrerar romanens rörliga gräns mellan folktro och vetenskaplig iakttagelse, mellan materia och text, mellan minne och uppslukande glömska.

Det här är en ovanligt storslaget anlagd debut. Men den är allt annat än lättläst. Hela konstruktionen känns en smula baktung och inte sällan fastnar jag i det bitvis tungrodda språket. Det är först när man får följa med ut på isvidderna som språket börjar lysa. På sätt och vis speglar det romanens rörelse från det jordiska till det sublima. Det var ju också där, vid resans slut som polarfararen skulle sätta sitt landmärke. Som brevet säger: ”Älskade, Du förstår att lära sig leva här tar tid. Förlust är ordet som vi måste bära, förlust och intet och evigt minne. Även Du. Men längtar gör vi endast tills vi får resa in till isens hjärta och skriva där vårt tecken.” Vid det här laget befinner jag mig långt borta från rennäringen i Krokom kommun.

Viktoria Jäderling
Göteborgs-Posten, 18/8-2000