Magnus Linton _ Veganerna

Atlas

“Hon satte sig tungt ner vid skrivbordet. Strök bort en hårslinga i ansiktet och suckade. Datorskärmen surrade. Det var idag hon skulle göra det. Skriva om den nya boken Veganerna.”

Ungefär så skulle kanske Magnus Linton beskrivit mig i sin reportagebok Veganerna – en bok om dom som stör. Tonen i denna bok, som synar det politiska fenomenet veganer, är liksom ursvensk, så att man tror att Kurt Wallander ska dyka upp närsomhelst – en sliten polis med en meterdjup arkivlåda full med akter om “veganterrorism”, tillika en obekymrad köttätare som har fullt upp med att jobba och vars politiska engagemang sträcker sig till att rösta i riksdagsvalet. Mat är ingen fråga för honom.

Magnus Linton betraktar saker på ett nära håll, vilket ofta är ett effektivt journalistiskt stilgrepp, men ibland skapar en lätt parodisk bild av de människor han stöter på: Leif Zern grips av panik, Christina Jutterström blir ängslig och tonårsmamman är ledsen/orolig/trött. Vi ser allt lika tydligt framför oss, vare sig det är vid ett frukostbord på Öland, ett kontor på smittskyddsinsititutet, en slaktfabrik i Skara eller en upprörd minkuppfödare i Skyberga.

Linton försöker inte besvara frågan om kött eller inte. Snarare är Veganerna en nyanserad och välbehövlig bild av den politiska aktivismen i dagens Sverige. Linton reser runt till sju olika platser i Sverige och återger hela spektrat av reaktioner på ett flyhänt och lyhört vis. Det som fastnar hos mig är inte så mycket de som stör, utan den signifikativa bilden av de som blir störda. Terrorister, säger vissa. Nyfascister, säger handikapprörelsen. Kristna och delar av vänsterrörelsen förenas i ett utrop om hotet mot humanismen. Säpo registrerar tonåringar, medan de etablerade partierna talar om en övergående tonårstrend. Föräldrar och barn grälar vid middagsborden.

Inte bara Linton, utan även media i övrigt ger inte sällan vid handen en lätt klichéartad bild av den etablerade vuxenvärlden som inte riktigt förstår vad den ska göra med de vältaliga veganerna som läst filosofi och statskunskap på universitetet och som citerar ur den utilitaristiske moralfilosofen Peter Singers bok The Expanding Circle. Så långt en bok om generationsklyftor i aktivismens Sverige vid sekelskiftet. Men det är också sant att frågan om just veganism öppnar för större tankar. Den blottlägger djupt liggande föreställningar om moral, rätt, demokrati, förnuft – kort sagt de frågor som rör begreppet humanism i den västerländska kulturen.

Linton ger en panorerad bild av utvecklingen från en respekterad djurskyddsrörelse, som framförallt kämpat mot plågsamma djurförsök, till framväxandet av en kontroversiell etisk ideologi och aktiv djurrättsrörelse som ställer fundamentala krav på vår uppfattning och behandling av djur. Aktivisterna argumenterar, sufflerade av Peter Singer, för att djuren är utsatta för “artism”, det vill säga diskriminering på grund av art. “Två ögon betyder liv. Två ögon betyder vilja, lust och nyfikenhet. Två ögon betyder kort sagt: en individ. Och individer ska inte utnyttjas. Inte buras in. Inte dödas i kollektiv.” De etiska parametrar som används är förmågan till lust och lidande, vilket ingalunda gör människan unik i artfloran. Målet är: minimera lidandet, maximera lusten.

I flera djurrättskretsar betraktas följaktligen djuruppfödning, djurförsök och slaktfabriker som en ständigt pågående holocaust. Veganrörelsens motiv är numera inte heller en isolerad angelägenhet för pälsaffärsinnehavare och forskare på KI, utan för hela svenska folket, med dess för det mesta oreflekterade sanktionering av en tvivelaktig livsmedelsindustri.

Linton försöker ge några svar på varför djurrättsrörelsen fått så starkt fäste i Sverige. Att veganism är en välfärdsfråga är tydligt, men mer talande är hur den vunnit mark genom den parlamentariska demokratins kris och ett enormt uppsving för moralfilosofiska frågor. De politiska ungdomsförbunden lockar inte längre och det sjunkande röstdeltagandet har blivit ett besvärligt och skavande faktum som speglar partipolitikens förtroendekris. Veganrörelsen är det nya slags politiska nätverk över nationsgränserna, som präglas av ett effektivt samarbete och en grundmurad tro på de egna idealens bärkraft och möjligheter. Enligt den väldiga Demokratiutredningen (2000), som skulle råda bot på problemen, är veganrörelsen exempel på en ny slags folkrörelse.

På sina håll har djurrättsaktivismen idag utvecklats till en slags etisk puritanism, en närapå reaktionär falang med hysteriska renlevnadskrav. Samtidigt har de så kallade reformisterna inom djurrättsrörelsen, de som vill arbeta opinionsbildande, gjort ett digert jobb med att tvätta bort sekt- och våldsstämpeln. De vill gå försiktigt fram med den kontroversiella matfrågan, för de vet att det är svårt att styra ända in i skafferiet. Det är väl därför denna slags aktivism – som till det yttersta gör livet, kroppen och vardagen till politik – kräver långsiktigare engagemang än attacker mot någon enstaka minkfarm.

En av förtjänsterna med Veganerna är att den är bredare än vad den är djup. Med sitt vidgade resonamang backar Linton ut ur den sedvanliga mediala närsyntheten, som inte sällan har som funktion att mörka de mer känsliga frågorna. Det är väl knappast någon slump att medierna och de mindre genomtänkta djurrättsaktivisterna har ett särskilt kärleksförhållande. På så sätt slipper vi alla tänka. Kurt Wallander kan fortsätta fylla sin arkivlåda.

Viktoria Jäderling
Göteborgs-Posten, 10/8-2000